Klubb Årsta postterminal
En berättelse om hö
Till minnet av sommaren 1994
Det talas så mycket om årgångsviner nuförtiden. Jag går till Systemet för att köpa mig ett par flaskor - det smakar bra med ett glas vin i den varma sommarnatten - och där står folk och studerar katalogerna från pärm till pärm, för att sedan ingående diskutera med expediterna om Chateau de Chateau, och allt vad de heter, från nittonhundrasi och nittonhundraså; är det ett bra val?
Då kan det väl också vara tillåtet att säga några ord om årgångshö! 1994 kommer att gå till historien som ett stort höår, om man så säger. Men kommer några andra än våra tjugo tusen bönder att glädja sig åt den saken? Kanske några av de hästägare som översvämmar landet, men det är tveksamt. De köper sitt hö, låter analysera det på närmaste laboratorium, och sedan är det inte mer med den saken. Det skulle vara priset möjligen. Ett tag såg det ut att sjunka, den blöta försommaren gav mycket hö och det sagolika julivädret gjorde det lätt att bärga det. Men sedan höll torkan i sig och återväxten krympte och betena förbrändes; kanske blir priset trots allt detsamma, kanske högre till och med.
Snart femtio år gammal gör jag med glädje det som jag hatade i ungdomen: Jag slår mitt hö, sätter upp det på stör och bär in det i ladan, som hör till det gamla torpet. Med glädje sliter jag under den stekheta solen, svetten rinner och gråbromsarna jagar mig. Men vad gör det! När den råa höstluften kommer ska jag gå in i ladan bara för att njuta av doften från mitt ängshö. En ljuvlig kryddblandning av vårbrodd, ängskavle, luddhavre, gulmåra, rölleka, bergsmynta, backnejlika och allt vad de heter, mina ängs växter. Än så länge också - tyvärr - litet hundloka, midsommarblomster och älggräs, dessa förfärliga ogräs, som smugit sig in i ängen. Det tar tid att återställa det som vanhävdats i trettiofem år!
Jag bryner lien och känner med fingrarna på den rakbladsvassa eggen. I bakgrunden går radion: justitieminister Hellsvik kommenterar för femtielfte gången Tidaholmsupploppet. "De som gör andra människor illa", säger hon, ska ta sitt straff. Det är så sant. Men vilka är det som gör andra människor illa?! Menar hon kanske Björn Wolrath och de andra direktörerna som förskingrat miljarder av våra försäkringspremier? Borde inte detta rendera ett kännbart fängelsestraff? Tydligen inte. Istället går han fri och tillåts använda sin väldiga ekonomiska makt till utpressning mot riksdagen. På samma sätt som i Chile, när företagarna där ville bli av med Allende! Eller menar hon kanske Peter Wallenberg, som kom krypande och bad om, att vi, med våra skattepengar, skulle ställa garantier så att inte hans bank gick omkull efter vidlyftiga fastighetsaffärer? En sådan man borde inte få passera några svängdörrar! Kanske avsåg den ärade ministern sin egen regering, som iscensatte det största svindleriet av alla: avvecklingen av valutalånenormen. En operation som gick ut på att rädda storföretagen och dess aktie ägare från förluster på utlandslånen, när nedskrivningen av valutan blev oundviklig. Först tjänade de pengar på att låna upp pengar utomlands för att med god marginal låna dem vidare till den svenska staten; riskpremie kallades det. Men när risken infann sig lät de mig och annat småfolk betala kalaset ännu en gång! Hur många livstidsdomar borde inte domstolarna döma ut för dessa brott! Istället sitter jag här med mitt straff: Ett dyrt lån på lägenheten! Eller syftade Gun Hellsvik kanske på den föregåen de regeringen? Ingvar Carlsson, som utnyttjade en fixad regeringskris för att under kuppartade former påbörja anslutningen till EG! Liksom han, tillsammans med "den mjuke mannen" Bengt Westerberg stod fadder till den skattereform som ökade på budgetunderskotten så att de välbärgade till goda räntor kunde låna ut sina hälften kvar-pengar till staten.
Jag menar nu inte att dessa förbrytare ska sättas i fängelse, även om de förtjänar en plats tillsammans med de andra tjuvarna och mördarna på Tidaholmsanstalten. Jag menar bara att det gamla talesättet visat sig ohyggligt sant: Det är ett större brott att äga en bank, än att råna den. Postens styrelse ansåg att det stora ansvar, etc, som Dahlstens jobb som VD för Posten innebär, rättfärdigade en lönehöjning på 90.000 kronor i månaden. Själv fick jag, efter snart trettio år i statens tjänst, 255 kronor den första januari. Dahlsten är en småhandlare i systemet, en underhuggare, men hans ord har varit i säck innan de kom i påse. Han fick backa, men de som tjänar dubbelt och tredubbelt så mycket som honom behåller sina löner - liksom de som höjde hans lön behåller sina uppdrag! Frågan lyder: Varför klam rar de sig fast? Postisarna i Jönköping påpekade det mycket enkla: Låt tjänsten gå ut på sökning, så får vi se om det inte finns en enda duglig människa som nöjer sig med 90.000 kronor! Naturligtsvis gör det det. Vad det handlar om är att roffa åt sig. Först en rejäl skattesänkning och därefter än högre inkomster: se där skattereformen och den efterföljande politiken! Men detta är bara den ena sidan av saken. Det gäller också makten över staten och kapitalet, för att använda en sliten fras som säger så mycket mer om sanningen är propagandaapparatens alla dagens nyheter, ekosändningar och TV- rapporter.
Ingvar Carlsson och Carl Bildt, liksom Peter Wallenberg, Björn Wolrath och de andra som äger och styr landet, har ju misslyckats. De klarar inte av det stora ansvar och de utsatta positioner som de säger sig ha. Fjorton procent går arbetslösa. Välfärden urholkas. Landets politiska, ekonomiska och militära oberoende är i fara. Varför avgår de inte och lämnar oss i fred!?
De som gör andra människor illa, upprepar Gun Hellsvik i nästa nyhetssändning en halvtimme senare; propagandan går på högvarv. Jag tänker på hennes ord när jag tar min nyslipade lie och fortsätter slåttern: det härliga ljudet när stålet skär genom gräset och efter mig en rad av nyslaget hö. Mörka tankar far genom huvudet när jag gör det kära jobbet.
Hur många är vi som tänker likadant?
Det är dags att börja sammanräkningen!
Skall facket marknadsanpassa?
Svar till "gammelmodige" Magnus
Magnus beskrev hur han kände sig "mobbad" på en facklig kurs där han tog upp den självklara frågan att vi lever i en kapitalistisk värld, och att facket måste lära sig hur denna värld fungerar.
Det är illavarslande för medlemmarna om vi har fackliga ledare som nonchalerar och skämtar bort en allt brutalare och tydlig verklighet. När vi varje dag påmins om marknadens ökande makt och facket förlorar inflytande över utvecklingen.
Politiken har avsagt sig makt till denna marknad, genom att avreglera finanssektorn och öppnat gränserna, slopat statliga monopol och öppnat för en obegränsad spekulation i aktier och obligationer. All makt åt Börsen och dom rika är trenden för dagen.
Barn, gamla och sjuka betalar dom offentliga nedskärningarna, dom arbetslösas skara ökar medan spekulanterna badar i pengar. Magnus påpekar hur tom George Soros oroar sig över hur den nyliberala hysterin skapar instabilitet och hotar det öppna samhället. Soros har själv bidragit till denna utveckling, det är hans spekulation som skapar instabilitet och hotar samhället. Soros och hans nyliberala vänner utgör ett hot mot den stabila välfärdsstaten och demokratin. men är hans oro ärligt menad? Dom senaste 15 årens utveckling visar att Soros prat är nyliberalt flum, den kapitalistiska överklassen har hela denna period angripit den reglerade ekonomin, använt valutaspekulation mot länder som inte tillräckligt snabbt anpassat sig till den "fria marknaden". Lanserat teorier om det "odemokratiska folkstyret", och "ma joritetens diktatur" etc, allt i syftet att bryta upp folkflertalets inflytande över politiska beslut, och nedrusta välfärdsstaten. Som grädde på moset har vi fått nya "teorier", om ekonomins globalisering som i sin extrema form jämför stater med företag, alla skall konkurrera med varann på en totalt avreglerad världsmarknad.
Vem tjänar på denna utveckling när företagen och jobben flyttar, när anställningstryggheten försvinner, och dom arbetslösa bara blir fler, vem skall köpa alla varor som produceras.
Att det internationella aktie och finanskapitalet Ökar sina vinster ser vi tydligt, vinstnivåerna är idag tom för höga för att kunna bäras av en minskande produktionssektor (minskande efterfrågan). Det är alltså bäddat för en växande kris. Frågan är om facket skall inta en företagsekonomisk attityd eller föra en självständig intressekamp, bli en motkraft mot kapitalets offensiv, både nationellt och internationellt. Vi har inte sett mycket av motkraft trots talet om marknadens globalisering, eller har facket tänkt åka med på tåget. Det tycks inte finnas någon plats för medlemmarna på den resan.
Janne Höglin/Klara St/Kl
Svar från Magnus:
Ett förtydligande: Jag kände mig inte mobbad på kursen. Jag har till räckligt med självförtroende för att säga ifrån om sådana tendenser skul le uppstå. Snarare kände jag mig missförstådd. Missförstådd kan man t ex bli om man uttrycker sig oklart - Jag är inte alltid ett under av strin gens. Jag beskrev heller inte någon nonchalans från fackliga ledare. Bland de fackliga ledare som jag samarbetar med upplever jag tvärt om att det är oväntat högt i tak för olika åsikter. Men ibland har man olika uppfattningar och man kan uppleva sig missförstådd.
Klargöra
Med den upplevelsen som utgång spunkt skrev jag en artikel gentemot mina medlemmar i sektion Företag sposts tidning (FP-NYTT 97-3) för att klargöra mina egna ideologiska ståndpunkter och ev starta en diskus sion. Därifrån lyftes artikeln upp i Facktuellt nr 8.
En fri debatt
För snabba slutsatser om fackliga ledares eventuella beteenden kan skapa en onödig missämja. En fri och bra debatt är jag däremot helt för. Din artikel för övrigt är intres sant och tanke väckande.
Med vänlig hälsning
Magnus Rönström
(Facktuellt 10/1997)
GAMMALMODIGE MAGNUS
- Vart har Magnus tagit vägen?, kanske många av er (på Klara-Fposten) undrar. En utan tvekan berättigad fråga.
Möten och kurser, kryddat med "vård av sjukt barn" har gjort de senaste veckorna helt intecknade.
Jag har ett stort behov av att öka mitt kunnande inom många områden. Därför är det naturligtvis bra, att jag får möjlighet att gå fackliga kurser. En del kurser är väldigt nyttiga som t ex den arbetsrättskurs som Hans Rosén och jag gick nyligen. Jag ser också fram mot kurser i data och budgetutbildning.
Men även om behovet är stort på många områden, så betyder det ju inte att kunskaper och erfarenheter från det tidigare livet är noll. Jag anser t ex att jag har lärt mig tänka kritiskt och tycker dessutom att det är en viktig egenskap i vår föränderliga postvärld. Dock kan det ju föra med sig att man ibland är för kritisk och inte ger nya idéer en rimlig chans.
Kanske är det just detta som gjorde att jag upplevde den senaste kursen "facklig ledarutbildning" med viss frustration. En känsla av ineffektivitet spred sig, vid inlärande av en metod som bland annat gick ut på att lära sig att prioritera. Prioritering är jätteviktigt, javisst, och ju längre kursen höll på ju mer undrade jag vad jag gjorde där överhuvudtaget.
Om en kurs är dålig, alternativt att man inte är mogen att ta till sig dess budskap är en sak, men det var ändå en diskussion under ett grupparbete som gjorde mig mest fundersam.
Ämnet var fackets ideologi och hur man utifrån den skapade en facklig aktivitet. Utan tvekan ett intressant område.
För mig var ideologidelen ganska självklar och skapandet av facklig aktivitet den svåra biten. Men ingenting är självklart här i världen, det borde jag kanske ha lärt mig. När jag förutsatte att arbetar- och fackföreningsrörelsens gamla ideal om demokrati, rättvisa, jämlikhet och solidaritet fortfarande gällde, framstod jag som gammalmodig. När jag föreslog att man skulle lära sig förstå hur kapitalismen fungerar för att lättare genomskåda arbetsgivarens olika steg, blev jag överslätande klappad på huvudet och skrattande kallad för chefsideologen. Inget elakt, ingen mobbning eller så utan vänskapliga former, visst, men det jobbiga var att inte riktigt tas på allvar, när man menar allvar.
När jag senare på kvällen i en intervju i Aktuellt fick se den blivande SE- Bankschefen uttala sig om kapitalismen, hajade jag till. Det var för lite debatt om kapitalismen tyckte han. Inte om kapitalismen kontra socialismen, eftersom socialismen knappt existerade, utan vilken typ av kapitalism vi skulle ha. Själv förordade han, tror jag han sa, marknadskapitalismen och en av hans förebilder var Ronald Reagan.
Lite senare på kvällen läste jag en intervju med stå-upp-komikern Ronny Eriksson i LO-tidningen. Förutom en del lustigheter, uttalade han en hel del tänkvärda saker. "Jag fattar inte att de inte fattar, kapitalismen går inte ihop". Som exempel berättade han när Stig Malm på ett studiebesök på Ford i USA, fick se ett helautomatiserat verkstads-golv. "Ingen av de här robotarna kommer någonsin att gå med i din fackförening", sa företagsledaren stolt. "Nej, men ingen av dem kommer heller någonsin att köpa en bil av dig", blev Malms vassa svar. Ronny Eriksson hänvisar också till George Soros, finansgurun och mångmiljardären, som anser att marknaden nu är det största hotet mot det öppna samhället, inte socialismen.
Kraften att politiskt kunna åstadkomma någonting finns bland annat i fackföreningsrörelsen tror Ronny Eriksson. Reglera marknaden, annars går det åt helvete är hans slutreplik.
Uppmuntrad av Ronny Eriksson och bekräftad av blivande SE-Bankschefen, visade det sig kanske att jag inte var helt ute och cyklade i alla fall. För om det vore så att demokratin var fullständig, rättvisan var total, ojämlikheten inte existerade och solidariteten inte (alls) behövdes, då behövdes ingen fackföreningsrörelse heller. Om arbetsgivaren är snäll och god då behövs ju inte två parter på arbetsmarknaden (arbetstagare och arbetsgivare). Vi inom Posten blir då som en enda stor familj och Postens tredje huvudmål "personal som trivs" blir helt överflödigt.
Men den inneboende själen i kapitalismen säger: tjäna så mycket pengar som möjligt, helst utan att behöva ta någon hänsyn till människor, natur eller samhällsstruktur. Det spelar ingen roll om det är ett privat eller statligt bolag, det är maximal vinst som gäller.
Den fackliga ideologin är som sagt grunden till och det som styr den fackliga aktiviteten. Tycker ni kanske att jag är helt fel ute, att jag snackar skit eller är gammalmodig som kurskollegorna tyckte? I så fall är jag fel person att företräda er. Då måste ni se till att jag blir utbytt. Skriv och tyck till på vår debattsida.
Magnus Rönström är vice ordf i sektion Klara-Företagsposten och adjungerad till Terminalklubbsstyrelsen.
Facktuellt 8/1998
Flugsnapparen sjunger
Det blev en besvärlig vår. Först tjällossning i mars, tillräckligt för att timmerbilarna skulle förstöra vägen ner till torpet, sedan kallt igen, men isarna repade sig aldrig. De första vårfåglarna kom tidigt, men sedan stannade allt upp och bilden frös. Maj blev kylig, om än inte lika hård som förra året och året dessförinnan. Fåglarna kom, sjöng litet, men det ville sig inte riktigt. Istället var det trängsel vid fågelbordet långt in i maj.
Så kom värmen i månadsskiftet mot juni. Allt skulle tas igen! Bofink, svart mes, taltrast, rödvinge, trädpiplärka - alla sjöng de, även de som egentligen skulle ha tystnat nu. Eller nästan i alla fall.
Och så den svartvita flugsnapparen. Hannen i sin svartvita dräkt sjunger för oss dagarna i ända. Den mjuka och melo diösa sången är, trots sin enformighet, en lisa när vi sliter med dikena och träd gårdslanden och vedhögen och trasiga tak och allt annat som är lördagen och sönda gen vid ett gammalt torp. Den svartvita flugen tycker inte om kyla och gråväder, de försvinner insekterna och han har helt enkelt inte råd att sjunga så mycket. Han tycker om sol och när solen bröt fram i början av juni tog han igen det han förlo rat, inte bara i år utan också ifjol och förfjol!
Och en sak till. Det här med fågelholkar. Det är med dem som med fågelbordet: De är mest till glädje för en själv. Och ingen fågel tar så gärna emot en holk som flugs napparen!
Postpolitiken har samma syfte som all annan politik i det här landet idag: att underlätta för och gynna de stora kapi talen i en allt hårdare konkurrens på världsmarknaden. Därav följer inte bara ökad arbetslöshet och urholkade social försäkringar utan också billigare porto för de stora kunderna och sämre service för allmänheten. I första omgången var det vi i personalen som fick betala notan genom en hårdhänt rationalisering som lett till arbetslöshet för en del och hårdare arbete till mindre betalning för oss andra. Nu räcker inte detta, utan nya åtgärder ska till. Med hjälp av City Mail har Posten tvingats att sänka priserna - för de stora kunderna! Nu har dessutom lekstugan börjat med de lokala operatörerna och Posten ska följa efter. Som alla förstår så är detta Ebberöds bank. Därför nya be sparingskrav och hårda tag mot persona len. Borttagandet av betinget och brev nätsröran är sannolikt en idyll jämfört med det som nu planeras av nedskärningar, uppsägningar, krav på flexibla arbets tider, sämre avtal etc, etc.
Dahlsten är en sk-tst-vel som av många pekas ut som den ansvarige för denna politik. Men Dahlstens roll ingår i spelet. Ett av syftena med bolagiseringen var just att folkets ilska skulle riktas mot bolaget Posten, som politikerna minsann inte ha de något ansvar för. Men det har de. Dahlsten är en springpojke, kort och gott, och bakom honom finns de som bestäm mer och som bär ansvaret.
Ta kommunikationsministern, till exempel. Även om det finns ännu starkare krafter bakom henne, så har hon ett avse värt större ansvar än Dahlsten. Vad har Inez Uusman och hennes regering gjort för att säkra postservicen för alla medbor gare och anställningsvillkoren för oss som ska utföra den? Det är en berättigad fråga.
Det är mot den bakgrunden som det ut talande ska ses, som Terminalklubbstyrel sen antagit och skickat till samtliga riks dagens ledamöter. Den riksdag som nästa vår kommer att ta ställning till den nya postlag, som nu börjar förberedas i rege ringskansliet. Terminalklubbsstyrelsen prioriterar denna fråga högt och detta uttalande är bara ett led i det arbete som vi tillsammans med övriga klubbar i Stockholm tänker bedriva under det kom mande året.
Inez Uusman har hittills gjort sig mest känd (ökänd!) som den som vill täcka över Estonia, till de anhörigas förtvivlan och till glädje för de ansvariga för katas trofen. Kanske tänker hon sig samma öde för oss. Gjut cement över Posten och de postanställda och så börjar vi om med City mail och Georgssons lokalpost!
Jag tycker inte att vi ska finna oss i en sådan behandling. Oavsett partifärg på regeringen!
När vi återvänder efter en veckas semester, sjunger flugsnapparen med en annan ton. I det varma försommarvädret är de plötsligt två hannar som delat på reviret kring torpet. Den som lagt beslag på den övre delen, uppe kring huset, väx lar mellan körsbärsträdet, oxeln och de stora askarna. Troligen ligger honan och ruvar i en av holkarna. För henne, och för oss!, sjunger han sin litet vemodiga strof, säkert tusen gånger på ett dygn. Men det är en strof som fått ett inslag av rödstjärt. Rödstjärten, den vackert roströda fågeln med sin nervösa stjärt, de varma bergens - och villaförortenas! - fågel. Med en sång som påminner om flugsnapparens, men ännu enklare, på samma gång mera utdra gen och kortfattad; skarpare; mindre tam.
En fågel med sälta i rösten, skulle man kunna säga. Kanske var det den som jag egentligen ville berätta om!
Jan Åhman
Facktuellt 4/1994